Om Carl Orff
Carl Orff var en tysk tonsättare, dirigent och musikpedagog. Hans fulla namn var Karl Heinrich Maria von
Orff och var född i München 1895, död i samma stad 1982. Hans mest kända verk är ”Carmina Burana”, ett
verk som Orff själv beskriver som en scenisk kantat i fem bilder, utan genomgående handling, med danser
och mimiska inslag. Partituret är ursprungligen skrivet för tre solister, stor kör, halv kör,
gosskör, stor symfoniorkester med två pianon, celesta och utökad slagverksektion. Verket blev
komponerat mellan 1935 och 1936 under den tid då nazi-Tysklands skugga växte och bredde ut sig över
Europa. Verket blev uruppfört på operan i Frankfurt am Main i 1937. Verket framförs numera oftast
konsertant i motsats till uruppförandet som var sceniskt.
Om texterna
Verket bygger på dikter från 1100- och 1200-talet, dikter som hittades upptecknade i den tyska medeltida
handskriften ”Carmina Burana” (”Sånger från Bayern”). Michael Hoffman har gjort ett urval av de
medeltida handskrifter där texterna är på medeltidslatin, medelhögtyska och fornfranska.
Vem har då skrivit dessa dikter och sånger? Är det munkar, som ensamma i sina nakna celler har givit
uttryck för sina drömmar och fantasier? Detta är troligen mera en fantasieggande myt än verklighet.
Man tror mera på att sångerna kommer från centraleuropeiska kringvandrande ”vaganter”, studenter och
blivande präster, som avbrutit eller gjort uppehåll i sina studier.
Vaganterna drog omkring i Centraleuropa och hade rykte om sig att leva för stunden med stor aptit på
nöjen, vin, kvinnor och sång. De ifrågasatte också gärna etablerade sanningar och var kritiska mot
samhällsordningen. Man parodierade gärna det bestående och skrev satirer riktade mot överhöghet,
kyrka och stat.
Formen i sångerna är ofta hämtade från en religiös tradition och dess föreställningsvärld, men
det finns gott om syftningar på den grekiska mytologin. Innehållet däremot bejakar den sinnliga
njutningen på ett högst påtagligt sätt. Lovsjungandet av naturen, vinet och kärlekens ljuvlighet
och fröjder är ett genomgående tema. Dikten spänner över satir, parodi, kärlekssånger, vårsånger och
naturlyrik samt hängiven religiositet och verket blev den mest varierade och märkliga samling av
medeltida poesi som tonsatts.
Om musiken
Verkets influenser är ganska många – från Claude Debussy, renässansens Orlando di Lasso och Giovanni
Gabrieli, tidiga barockens William Byrd och Claudio Monteverdi till Béla Bartók och tysk militärmusik
från Bayern. När det gäller instrumentationen så har Orff låtit sig inspireras av Igor Stravinskijs
tidiga verk, allra mest av ”Les Noces”. Från Stravinskij har Orff också hämtat rytmiska impulser.
Solistpartierna bjuder på betydande utmaningar. Tenor-arian ”Olim lacus colueram” sjungs ofta i falsett
för att demonstrera en stekt svan. Bariton-ariorna ligger ofta i ett extremt högt läge, så högt att
solisten på flera ställen måste använda falsett. Det samma gäller sopranarian ”Dulcissime” som i
uttryckets tjänst är lagt i ett extremt högt läge.
Stilistiskt visar Orff att han har sökt talspråkets direkthet. Musiken innehåller lite av det vi
förbinder med musikalisk-tematisk utveckling och polyfoni och undgår varje form av harmonisk
komplexitet. Satstekniskt – harmonisk och delvis instrumentalt – är verket präglat av primitivism och en
närmast skakande enkelhet. Den egentliga utveckling man kan uppleva är att elementär-statiska tonformler
genomgår en dynamisk omdaning.
Den stora utmaningen för ett vällyckat framförande av ”Carmina Burana” är hur man skall kunna hålla
samman ett så omfattande verk – utan de symfonisk-tematiska och funktionsharmoniska element som ofta är
både sammanbindande och framåtdrivande medel i musikverk – utan att resultatet rent av blir smått
långtråkigt. Orff tycks ha tänkt på detta. Orff har nämligen angett att de totalt 25 satserna i verket
skall delas upp i 5 scener där scenerna framföras ”attacca” (utan uppehåll). Han har gjort den
harmoniska strukturen enkel, på det stora hela vilande på dur-moll tonalitet med minimal användan av
kromatik. I stället använder Orff den konstanta suggestiva pulsen som framdriftsmedel tillsammans med
textbehandlingens korta fraser och småord. Resultatet blir slående och – förhoppningsvis – ett resultat
som en publik kan bli delaktig av.
Rune Anderssen
Medverkande
Solister
Anders Eriksson, baryton
Född och uppvuxen i Lorås Jämtland. Studerat vid Framnäs folkhögskola och Operahögskolan i Göteborg,
samt vid mästarkurser för Elisabeth Söderström, Ingvar Wixell, Frederich Gurtler, Dorothy Irving m.fl.
Har varit solist i ett stort antal uppsättningar bl.a. på Norrlandsoperan i Umeå, Piteå
Kammaropera, Piteå Kyrkoopera, Historiska museet Stockholm, Operakonsert i Lorås älgsslakteri, Norrlands
Musik- och Dansteater (NMD), Querini-Operan i Bodö, Venedig och Tromsö,
Terese Antonsson, sopran
Född och uppvuxen i Örnsköldsvik.
Utbildad vid Musikhögskolan i Piteå och vid Operastudion Kapellsberg i Härnösand.
Arbetar som musiklärare vid kulturskolan i Örnsköldsvik. Ofta anlitad som solist vid i större
verk och konserter. Sjunger i Höga Kusten Vokalensemble och Erik Westbergs Vokalensemble där hon även
varit solist vid skivinspelningar och konserter.
Piano
Gonçalo Vasqusez
Per Olsson
Konsertmästare
Annika Stattin
Dirigent
David Wahlén
Född och uppvuxen i Jämtland och började sin musikaliska bana vid kulturskolan i Bergs kommun. Utbildad
vid Musikhögskolan i Piteå och vid Sibeliusakademin i
Helsingfors. Har som dirigent arbetat mycket med Örnsköldsviks musiksällskap och även dirigerat
vid Norrlandsoperan, Skellefteå symfoniorkester, Svanökören, och många andra körer och orkestrar i
regionen. Han är också grundare av och konstnärlig ledare för Höga Kusten Vokalensemble, vicedirigent i
Erik Westbergs vokalensemble och kommer närmast från ett uppdrag som kapellmästare i Folkoperans
omtalade uppsättning av Vita Hästen.
Orkestern
Violin 1
Gunilla Andersson, MarjaLisa Byhamre, Shuaib Dawad, Athina Edin, Elisabeth Frostevall, Elvy Johansson,
Nadja Karis, Patrik Kimmerud, Johanna Lötegård, Gunilla Magnusson, Vilja Norberg, Miriam Püschel
Violin 2
Lotta Alemyr, Tilde Antonsson, Alma Bernhardsson, Malte Byhamre, Paulina Enoksson, Annika Eriksson,
Monica Green, Elin Hörnblad, Gunnar Jonsson, Anders Larsson, Johannes Lindh (stämled), Ing-Marie
Lundberg,
Christina Nercessian, Maria Nordin, Inger Nordquist, Kristina Nordqvist, Monika Oilimo, Lisa Püschel,
Alfie Röschmann, Marit Viberg, Eeva Wiström
Viola
Katarina Berencsy, Madelene Bigirimana, Pernilla Jonsson, Annett Mårtensson, Anna Risberg (stämled),
Eva-Marie
Sundström, Cecilia Zagon
Cello
Jennie Häggström, Krister Jansson, Knut Meidell, Ing-Marie Nilsson, Alva Perbo, Josefin Stenmark
(stämled),
Kerstin Storholmen, Monika Sundlöf, Jessica Söderlind, Karin Sörlle
Kontrabas
Isabelle Ehlin, Monica Kvist, Martin Sjöberg, Leon Viberg
Flöjt
Stefan Antonsson, Tor Edlund, Ida Ekman, Kristina Perbo (äv piccola), Tim Püschel
Oboe
Johanna Stenmark
Klarinett
Kristina Alvebro, Christin Larsson, Ferdinand Ziegel
Fagott
Elin Forsgren, Ulf Wedin (äv kontrafagott), Lennart Åkermark
Valthorn
Emma Enebjörk, Sören Kvist, Jonas Nyström, Samuel Sjöström
Trumpet
Petter Estvall, Erik Forsgren, Rasmus Grip, Bosse Lundquist
Trombon
Simon Fransman, Per Norberg, Sanna Sundström
Tuba
Kenneth Grönfelt
Celesta
Malte Byhamre
Slagverk
Petter Johansson, Tomas Johansson, Gunilla Lindquist (stämled), Liva Morén, My Nilsson, Leo Rehnman
Kören
16 olika körer är representerade i kören:
Per Andersson, Maria Axelsson, Evalena Bacchus, Ragnhild Backman, Solveig Bengtsson, Ann-Marie
Berthilsson, Gunnar Berthilsson, Sara Blixt, Lillemor Bodin Carlson, Kerstin Brandelius, Cornelia
Brogell, Hans-Erik Carlborg*, Cornelia Carlsson, Hugo Dahlberg, Rojda Demez, Stina Dickens, William
Edin, Annika Edlund, Ove Edlund, Sven Edsfors*, Ann-Britt Edström, Steven Ekholm, Jane Eklund Svensson,
Rebecka Eman, David Enberg, Cindy Eriksson, Gustav Eriksson, Kerstin Eriksson, Lars Fahlgren, Jon Fors,
Jan-Erik Forsberg, Mats Forsgren, Anna Forslund, Kerstin Franzén, Inger Grundroth, Amanda Grönfelt,
Cecilia Grönfelt, Tittie Gustafsson, Johanna Hector, Lena Hedin, Anci Holmgren, Karolina Hägglund,
Valdemar Hägglund, Anna Hägglöf, Monica Hörnqvist, Ann-Christin Isaksson, Britta Isaksson, Alexandra
Johansson, Erik Jonsson*, Maria Jonsson, Maja Kardell, Olov Karlsson, Elisabeth Kjellsson, Camilla
Klinth, Jan Lennartsson*, Sixten Lindh, Anna-Karin Lindström, Marilyn Lingeirh, Anna-Karin Lovetén, Linn
Lundberg, Madeleine Lundgren, Peter Lundholm, Monica Lundin, Jonathan Lundqvist, Micael Marcusson,
Ulrika Marcusson, Lise-Lotte Mattson, Maja Mattsson, Maria Meidell, Else Modin, Christina Moe, Lotta
Mossö, Ingrid Niemi, Gun Nilsson, Jasmin Norberg Söderlind, Gertrud Nordin, Tina Nyberg, Orion Nygren,
Anny Nyhlén, Gustav Nyhlén, Ylvex Nyholm, Leif Näslund, Maria Olsson, Iris Ottosson, Leia Ottosson,
Stefan Persson, Derek Preston, Elvin Schäder, Göran Sellin, Märtha Sjögren, Ulrika Sjölander, Jörgen
Sondell, Elias Stammel Nylander, Ann Strandberg, Jamina Strömgren, Angelica Strömstedt, Katrin
Söderlind, Ulf Söderlind, Andrea Thelin, Rapeepat Toohongsa, Monika Vallin, Elin Vinberg, Ingrid
Wattman, Märit Wedin, Jonathan Wåhlstedt*, Olof Wåhlstedth, Josefine Yngvesson, Kristoffer Zackrisson,
Tomas Zinner, Gunilla Åström, Mikael Ödling, Susanne Östlund Nordin
* Sjunger i sats nr 19, Si puer cum puellula.
Orkestersamordnare
Elin Forsgren och Monika Sundlöf
Körsamordnare
Sven Edsfors
Instudering Stråk för alla
Anna Risberg
Instudering Örnsköldsviks Ungdomsorkester
Johannes Lindh och Kennth Grönfeldt
Produktionsgrupp
Josefin Stenmark, Anna Risberg, Johannes Lindh, Susanne Thorén
Kamerateknik
Pebbe Vigren och Gustav Nilsson
Ljud och ljus
Nordlander produktion
Digitalt programblad
Jonas Nyström
Samarbetspartners/tack till
Kulturskolan i Örnsköldsvik
Estetiska programmet Örnsköldsvik
Stråk för alla
Kören Nota Bene
Örnsköldsviks Kammarkör
Svenska kyrkan Örnsköldsviks södra och norra pastorat
BAE Systems
Backmans fastighetsförvaltning
Jimmy Svensson - Nobishobi AB
Musikhögskolan i Piteå
Jonas Strandberg
Mellansels folkhögskola
Arrangör
Örnsköldsviks Musiksällskap
Projektledare
David Wahlén
Primo vere
På våren
3
Veris leta facies
Vårens glada ansikte
Veris leta facies
mundo propinatur,
hiemalis acies
victa iam fugatur.
In vestitu vario
Flora principatur,
nemorum dulcisono
que cantu celebratur.
Vårens glada anlete
strålar emot jorden,
vinterns kyla
jagas nu besegrad på flykt.
I brokig klädnad
härskar Flora,
hon som firas
med ljuvt klingande sång från lunderna.
Flore fusus gremio
Phebus novo more
risum dat, hoc vario
iam stipatur flore,
Zephyrus nectareo
spirans it odore.
certatim pro bravio
curramus in amore.
I Floras famn
ler Phebus åter,
och hans leende
höljs av blomsterprakt.
Zephyrus sprider ljuvlig vällukt.
där han går fram –
låt oss löpa i kapp
om kärlekens högsta belöning!
Cytharizat cantico
dulcis Philomena,
flore rident vario
prata iam serena,
salit cetus avium
silve per amena,
chorus promit virginum
iam gaudia millena.
Den älskliga Philomena stämmer in
med sina drillar,
i brokig blomsterprakt
ler de ljusa ängarna,
fåglarnas skara flyger glatt
genom skogens ljuvliga nejder
och flickornas kör uppstämmer
tusenfaldiga glädjesånger.
4
Omnia Sol temperat
Allting härdas av Solen
Omnia Sol temperat
purus et subtilis,
novo mundo reserat
faciem Aprilis,
ad Amorem properat
animus herilis,
et iocundis imperat
deus puerilis.
Solen, den rena och höga,
råder över allt,
för en pånyttfödd värld
uppenbarar hon åter Aprils anlete,
till kärleken skyndar
det unga sinnet,
och Amor, gosseguden,
befaller över alla nöjen.
Rerum tanta novitas
in solemni vere
et veris auctoritas
iubet nos gaudere,
vias prebet solitas,
et in tuo vere
fides est et probitas
tuum retinere.
Alltings pånyttfödelse
i vårens festliga tid
och vårens egen makt
bjuder oss att glädjas.
Den visar oss på de välkända vägarna,
och i din ungdoms vår
är det rätt och billigt
att du tar vara på din beskärda del.
Ama me fideliter
fidem meam nota:
de corde totaliter
et ex mente tota
sum presentialiter
absens in remota, quisquis amat taliter,
volvitur in rota.
Älska mig troget!
Märk min egen trohet:
av hela mitt hjärta
och hela min själ
är jag nära dig,
när du är fjärran:
var och en som älskar så,
vrids på ett pinohju
5
Ecce gratum
Skåda välkomnandet
Ecce gratum
et opiatum
Ver reducit gaudia:
purpuratum
floret pratum,
Sol serenat omnia.
Iam iam cedant tristia.
Estas redit,
nunc recedit
Hyemis sevitia
Se, den kära
och efterlängtade
våren kommer tillbaka med glädjen
i strålande färger
blommar ängen,
solen lyser över allt.
Nu må sorgerna vika!
Sommaren kommer tillbaka,
nu viker
vinterns stränga välde.
Iam liquescit
et decrescit
grando, nix et cetera,
bruma fugit,
et iam sugit
Ver Estatis ubera;
Illi mens est misera,
qui nec vivit,
nec lascivit
sub Estatis dextera.
Nu smälter
och försvinner
hagel, snö och allt, som hör vintern till;
kölden flyr,
nu diar våren
sommarens bröst;
den har ett armt sinne,
som inte lever
och inte är yr av kärlek
när sommaren råder.
Gloriantur
et letantur
in melle dulcedinis,
qui conantur,
ut utantur
premio Cupidinis;
simus jussu Cypridis
gloriantes et Ietantes
pares esse Paridis.
De yvs
och gläds
i ljuvlighetens sötma,
vilka strävar
att få
kärlekens belöning;
må vi, när Venus befaller,
yvas och glädjas
att vi är Paris’ likar!
In Taberna
På värdshuset
11
Estuans interius
Sjudande invärtes
Estuans interius
ira vehementi
in amaritudine
loquor mee menti:
factus de materia, cinis elementi
similis sum folio, de quo ludunt venti.
Vred och led en natt jag satt
vaken på mitt läger
arg på folkets usla prat
till mig själv jag säger:
”Gjord av lös materia, som för litet väger
är jag lik ett vindfört löv: ingen ro det äger.”
Cum sit enim proprium
viro sapienti
supra petram ponere
sedem fundamenti,
stultus ego comparor
fluvio labenti,
sub eodem tramite
nunquam permanenti.
Hur den vise stadig är,
skrifterna beskriva:
Ned kan ingen flod hans hus,
byggt på klippan, riva,
mig man ser på dårars vis
liksom böljan driva,
flodens våg, som aldrig kan
sammastäds förbliva.
Feror ego veluti
sine nauta navis,
ut per vias aeris
vaga fertur avis,
non me tenent vincula,
non me tenet clavis
quero mihi similes,
et adiungor pravis.
Som ett skepp på havets våg
utan styrman svänger,
som på skyars höga stig
flyktig fågel flänger,
inga band mig binda fast,
intet lås mig stänger,
jag till mina likar går,
mig med bovar mänger.
Mihi cordis gravitas
res videtur gravis;
iocus est amabilis
dulciorque favis;
quidquid Venus imperat, labor est suavis,
que nunquam in cordibus habitat ignavis.
Hjärtats allvar har
jag intet sinne för,
leken är värd att älska
och ljuvare än honung;
vad än Venus befaller är en lätt möda,
hon, som aldrig bor i tröga hjärtan.
Via lata gradior
more iuventutis, implicor et vitiis
immemor virtutis,
voluptatis avidus magis quam salutis,
mortuus in anima curam gero cutis.
På de ungas breda väg,
vart den nu kan bära,
går jag, snärjd i lastens garn,
glömsk av dygd och ära,
vällustnöjen älskar jag mer än nådens lära,
död i anden blott jag kan köttets lust begära
Olim lacus colueram,
olim pulcher extiteram,
dum cignus ego fueram.
En gång var sjöarna mitt hem,
en gång var jag vacker att skåda
– när jag var svan.
Miser, miser,
modo niger et ustus fortiter!
Stackare jag,
nu är jag brunstekt och svårt bränd!
Girat, regirat, garcifer,
me rogus urit fortiter:
propinat me nunc dapifer.
Stekvändaren vrider fram och åter,
elden bränner mig svårt,
nu bär hovmästaren fram mig.
Nunc in scutella iaceo,
et volitare nequeo,
dentes frendentes video
Nu ligger jag på ett fat,
och kan inte flyga min kos,
glupska tänder ser jag.
Ego sum abbas Cucaniensis,
et consilium meum est cum bibulis,
et in secta Decii voluntas
mea est, et qui mane me quesierit
in taberna, post vesperam
nudus egredietur, et sic denudatus
veste clamabit: ”Wafna! Wafna!
Quid fecisti, sors turpissima?
Nostre vite gaudia abstulisti omnia!”
Jag är abbot i Schlaraffenland, och
mitt råd är en samling drinkare, och
i Decius’ anhang har jag behag, och
den som om morgonen frågar efter mig
på krogen, han skall efter kvällningen
gå naken därifrån, och sålunda berövad
sina kläder skall han ropa: ”Ve mig! Ve mig!
Vad har du gjort, skändliga lott?
Mitt livs hela glädje har du tagit ifrån mig!”
14
In taberna quando sumus
När vi är på värdshuset
In taberna quando sumus,
non curamus quid sit humus,
sed ad ludum properamus,
cui semper insudamus.
När vi sitter på krogen,
tänker vi inte på gravens mull,
utan vi skyndar till tärningsspelet,
åt vilket vi hänger oss så svetten lackar.
Quid agatur in taberna,
ubi nummus est pincerna,
hoc est opus ut queratur,
si quid loquar, audiatur.
Quidam ludunt, quidam bibunt,
quidam indiscrete vivunt.
Vad som händer på krogen,
där penningen är munskänk,
det bör man ägna sin forskariver –
om jag skulle säga något, så hör på!
Vad dem som spelar beträffar,
så spelar en del av sig till och med kläderna,
Sed in ludo qui morantur,
ex his quidam denudantur,
quidam ibi vestiuntur,
quidam saccis induuntur.
Ibi nullus timet mortem,
sed pro Baccho mittunt sortem.
Några spelar, andra dricker,
andra övar värre laster.
en del får nya kläder där,
en del klär sig i säck och aska.
Där fruktar ingen döden –
alla sätter sin lit till Bacchus
Primo pro nummata vini:
ex hac bibunt libertini;
Semel bibunt pro captivis,
post hec bibunt ter pro vivis,
quater pro Christianis cunctis,
quinquies pro fidelibus defunctis,
sexies pro sororibus vanis,
septies pro militibus silvanis,
octies pro fratribus perversis,
nonies pro monachis dispersis,
decies pro navigantibus,
undecies pro discordantibus,
duodecies pro penitentinus,
tredecies pro iter agentibus.
Tam pro papa quam pro rege
bibunt omnes sine lege.
För det första – vinets rikedom:
härur dricker frie män;
En skål dricker de för de fångna,
tre för de levande,
fyra för alla kristna,
fem för de i tron bortgångna,
sex för den köpta kärlekens systraskap,
sju för skogsmännen,
åtta för vilsna bröder,
nio för munkar i förskingringen,
tio för dem som är på sjön,
elva för de oense,
tolv för dem som dömts att göra bot,
tretton för dem som drar utefter vägarna.
Såväl för påve som för kung
dricker alla huller om buller.
Bibit hera, bibit herus,
bibit miles, bibit clerus,
bibit ille, bibit illa,
bibit servus cum ancilla
bibit velox, bibit piger,
bibit albus, bibit niger,
bibit constans, bibit vagus,
bibit rudis, bibit magus.
Hustrun dricker, mannen dricker,
knekten dricker, klerken dricker,
han dricker, hon dricker,
drängen dricker jämte pigan
den raske dricker, den late dricker,
den vite dricker, den svarte dricker,
den ståndaktige och den opålitlige dricker,
den olärde dricker, den lärde dricker.
Bibit pauper et egrotus,
bibit exul et ignotus,
bibit puer, bibit canus,
bibit presul et decanus,
bibit soror, bibit frater,
bibit anus, bibit mater,
bibit ista, bibit ille,
bibunt centum, bibunt mille.
Den fattige och sjuke dricker,
den landsflyktige och obemärkte dricker,
gossen dricker, gubben dricker,
priorn och äldsten dricker,
systern dricker, brodern dricker,
gumman dricker, modern dricker,
hon dricker, han dricker,
hundra dricker, tusen dricker.
Parum sexcente nummate
durant, cum immoderate
bibunt omnes sine meta,
quamvis bibant mente leta;
sic nos rodunt omnes gentes
et sic erimus egentes.
Qui nos rodunt, confundantur,
et cum justis non scribantur.
Knappt all världens rikedomar
räcker, när alla dricker omåttligt
och utan gräns –
om de också är glada, när de dricker;
så skinnar oss alla människor,
och så blir vi fattiga.
Må de, som tar våra pengar, fördömas
och må de inte skrivas bland de rättfärdiga!
Cour d'amours
Kärlekskurtis
Amor volat undique;
captus est libidine
Iuvenes, iuvencule
coniunguntur merito.
Amor flyger överallt;
han är gripen av kärleksyra.
Ynglingar och flickor
förenas så som det skall vara.
Siqua sine socio.
caret omni gaudio,
tenet noctis infima
sub intimo
cordis in custodia.
Fit res amarissima.
Men den som är utan vän,
har ingen glädje i världen,
hon dväljs i djupaste mörker
och fåfäng vakan
i hjärtats innersta vrå.
Det är det bittraste av öden.
16
Dies, nox et omnia
Dag, natt och allt
Dies, nox et omnia
michi sunt contraria,
virginum colloquia
me fay planszer,
oy suvenz suspirer
plu me fay temer.
Dagen, natten, allt
gör mig sorgsen,
flickornas samtal
gör mig ledsen
och att ofta sucka
får mig att bäva än mer
O sodales, ludite,
vos qui scitis,
dicite,
michi mesto parcite,
grand ey dolur,
altamen consulite
per voster honur
Vänner, lek ni,
och ni som har erfarenheter,
berätta om dem,
men skona mig i min sorg;
jag lider svårt,
men se ni till
att ni får vad ni önskar er.
Tua pulchra facies
me fay planszer milies,
pectus habet glacies,
a remender
statim vivus fierem per un baser.
När jag tänker på ditt vackra ansikte,
ville jag brista i gråt tusen gånger,
i mitt bröst är kyla – en kyss av dig
skulle genast väcka mig till liv igen.
17
Stetit puella
Där stod en flicka
Stetit puella
rufa tunica.
Siquis eam tetigit,
tunica crepuit.
Eia.
Flickan stod
i sin röda klänning.
Om någon rörde vid henne,
frasade tyget.
Eja.
Stetit puella
tamquam rosula.
Facie splenduit,
os eius floruit.
Flickan stod
skön som en ros.
Det lyste om hennes ansikte,
hennes mun var som en röd blomma.
18
Circa mea pectora
I mitt bröst
Circa mea pectora
multa sunt suspiria
de tua pulchritudine,
que me ledunt misere
I mitt bröst
är många suckar
för din skönhets skull
vilka plågar mig svårt.
Mandaliet, mandaliet
min geselle chumet niet.
Fröjdesång, fröjdesång,
min älskling sörjer ej.
Tui lucent oculi
sicut solis radii,
sicut splendor fulguris
lucem donans tenebris
Dina ögon lyser
som solens strålar,
som blixtens glans,
som ger ljus åt natten.
Vellet deus, vellent dii,
quod mente proposui:
ut eius virginea
reserassem vincula.
O att guden, o att gudarna
ville det som jag har föresatt mig:
att få öppna
hennes jungfrulighets lås.
Si puer cum puellula
moraretur in cellula,
felix coniunctio.
Amore succrescente,
panter e medio
avulso procul tedio,
fit ludus ineffabilis
membris, lacertis, labiis.
Om en gosse och en flicka
skulle dröja i en kammare,
vilken lycklig förening!
Kärleken ökas,
blygseln försvinner
mellan de två
och det blir en obeskrivlig lek
med smekningar, famntag, kyssar.
Veni, veni, venias, ne me mori facias,
hyria, hyrie, nazaza, trillirivos …
Kom, kom, kom, låt mig inte dö av längtan,
hyria, hyrie, nazaza, trillirivos…
Pulchra tibi facies,
oculorum acies,
capillorum series,
o quam clara species!
Ditt vackra anlete,
glansen i din blick,
ditt hår,
vilken skön gestalt!
Rosa rubicundior,
lilio candidior,
omnibus formosior,
semper in te glorior!
Rödare än rosen,
vitare än liljan,
skönare än alla,
i dig finner jag alltid min lycka!
In trutina mentis dubia
fluctuant contraria:
lascivus amor et pudicitia.
Sed eligo,
quod video;
collum iugo prebeo
ad iugum tamen suave transeo.
På själens tvekande våg
ligger två motsatser:
den yra kärleken och blygsamheten.
Men när jag ser dig, vet jag,
att kärleken är starkast;
jag böjer min hals för oket,
men det är ett ljuvt ok som läggs därpå.
22
Tempus est iocundum
Tid att skämta
Tempus est iocundum, o virgines,
modo congaudete, vos iuvenes.
Oh, oh, oh, totus floreo,
iam amore virginali totus ardeo,
novus, novus, novus amor est, quo pereo.
Nu är glädjens tid, o flickor,
glädjens tillsammans med oss, I ynglingar!
Oh, oh, oh, jag blomstrar,
jag brinner helt av kärlek till en flicka,
en ny kärlek är det, varav jag förgås.
Mea me confortat
promissio,
mea me deportat
negatio.
Jag är glad – jag har lovat honom
min kärlek,
att behöva neka honom något
skulle göra mig förtvivlad.
Tempore brumali
vir patiens,
animo vernali
lasciviens.
När det är vinter och kallt,
är jag en tålig man,
när våren får makt i mitt sinne,
brusar blodet hett och jag blir yr av käriek.
Mea mecum ludit
virginitas.
mea me detrudit
simplicitas.
Mitt jungfruliga sinne
är fyllt av förväntan,
men min oerfarenhet
håller mig tillbaka.
Veni, domicella, cum gaudio,
veni, veni, pulchra,
iam pereo.
Kom, min flicka, kom med glädje,
kom, kom min ljuva,
annars förgås jag!
Dulcissime,
totam tibi subdo me!
Du den ljuvaste, jag lämnar
hela min varelse i dina händer!
